Det är så spännade att blogga.
Eller inte.
Tänk på att bloggen heter ____________random acts, med betoning på random.
Vill alla ha konstant uppdatering, stanna på FB. Och nej, jag har inte en 'like' funktion här.
Det finns inget att gillas här. Sluta vara så jävla Optimist Prime about it. Jag är NEGATRON.
Och jag kommer hata Optimus (OBS filmversionen) för att han är så jävla high and mighty att han offar Megatron efter att Megatron räddat livet på Optimus. Jävla backstabber! För övrigt har jag alltid hållt på Decepticons.

Fast det är ok att vara en opimistisk Negatron. När man gör dåliga saker man blir glad av. Men egentligen är det väl ALLA ANDRA som tycker det är dåligt. Ingen går väl runt och gör saker som man själv tycker är dåligt?
Typ;
Röker
Dricker
Sitter uppe hela natten (när man VILL sitta uppe hela natten)
Sover extra länge på morgonen, trots att det är vardag
Äta fet mat
Skrattar åt folk som gör bort sig (OBS folk som gör bort sig med flit för att folk ska tycka dom är roliga ska man INTE skratta åt, då ska man bara säga att dom är attentionwhores och stå med armarna i kors och se uppenbart icke-road och sur ut)
Ta en extra öl, trots att klockan är fem minuter innan sista vagnen går hem, för ERE FEST SÅ ERE!


Nu ska jag mata mina katter och fortsätta dricka upp spriten jag snodde från festen i söndags (för att alla andra somnade när det var som roligast) och sen får man se vart kvällen lider.

I haerd

...att jag finns fortfarande.

Men bara ibland.
Och oftast inte här.


Men ibland.

so happy I could die

orkar bara inte skriva ner det som är jobbigt. försöker att inte tänka och älta allt irriterande skit med mottagningen och vad dom tänker göra härefter.

kort:
förra sommaren skulle min psykolog 'avsluta' utredningen (som startades i början av 2008 av en annan psykolog).
efter att psykologen sjukskrivit sig för 'utbrändhet' el ngt annat lol fick jag vänta tills januari året därpå för att få en ny psykolog (se psykiatri vs idioti + klättra på höghus ) som tog över utredningen.
det gick inte så bra. efter sommaren blev det inga fler möten, för att psykologen tyckte att mottagningen skulle vänta ut med besök då jag inte kommit på ett möte (som jag råkat missa pga ett brev jag slarvat bort utan att ens öppna det, ja jag är slarvig). inte kunde han skicka ett nytt brev eller ringa, trots att han vet att detta är en stor del av min problematik och anledningen till att går dit överhuvudtaget.

i november fick jag tid till ett möte. då beslutades det att utredningen skulle slutföras så att mottagningen, soc och jag skulle komma överens över vad som skulle vara den bästa hjälpen för mig och hur vi skulle 'uppnå och komma fram till den bästa lösningen för alla'.
som om mottagningen och soc behöver hjälp i det hela? varför har jag gått dit överhuvudtaget?

iaf..

det beslutades, över allehanda filofaxer, almanackor och lättsamt småprat sinsemellan alla inblandade, utom jag som tålmodigt väntade på att de skulle fråga 'kan du den här tiden, den här dagen fyra månader framåt, klockan halvshutthefup?' varpå jag, som vanligt svarade 'ja, jag sitter jueh bara hemma hela tiden och väntar på att få tid till ett möte, vad tror ni?'

nångång i februari får jag ett brev där jag får komma på ett möte i slutet av mars. där kommer 'vi' fram till att jag ska komma på ett till möte med alla inblandade, då mötet som jag fick brev till hade flyttats (dock utan att jag fått reda på det, men det är jueh inte första gången 'posten inte kommit fram till mig' poängterade min psykolog näringsrikt och belåtet när mötet började.
efter att pratat klart med mig (mer talat om att det tagit sådan tid det gjort pga av jag uteblivit och kommit försent till många möten) vände han på sig i stolen, bort från mig, och fortsatte samtalet med min läkare om vad som skulle planeras inför nästa möte. sen reste han sig, ursäktande med att han hade en annan tid nu, och försvann ut genom dörren.

en månad senare får jag en tid där min läkare, psykolog och 'förste skötare' (typ skicka brev med medicin när läkaren inte är där-manlig sekreterare) går igenom vad mottagningen kommit fram med utredningen.
sen bestäms det att det ska bli ett nätverksmöte där jag, psykolog, läkare, 'försteskötare', bostöd och några från det nya stället jag ev ska gå till kommer vara med.
när det här mötet kommer vara vet jag inte. men det var en månad sen jag var där.

så från att jag sökte mig till mottagningen i slutet av 2008 har jag haft två psykologer, varav den ena slutat och den andra mer eller mindre spenderat våra möten med att påpeka att jag är dålig på att passa tider och att sedan bestämma att jag inte är redo för samtal för att jag svarar emot och är vässig och otrevlig och retar upp honom (och många andra på mottagningen, som han gärna och glatt påpekar på vartannat möte dom senaste gångerna).
att han erkänt att han medvetet retat upp mig, för att se hur jag reagerar verkar han tyckte inte är anledning att bete mig så som jag gör, eller att 'missa' tider eller inte komma. och att det absolut INTE är hans eller mottagningens fel att det tagit så lång tid som det gjort.
jag har aldrig sagt att jag inte vill komma på möten eller att jag skitit i att gå för att han sagt något som jag uppfattat 'på fel sätt' men det har jag fel i och det är inte mottagningen eller hans fel, då dom gjort allt dom kan för mig. det är bara jag som känner mig missförstådd och därför struntar i att komma i tid, eller tom inte kommer alls.
och så länge jag gör så kan inte mottagningen hjälpa mig.

det är vad han kommit fram till på ett år.
och nu har mottagningen gjort vad dom kan, därför väljer dom att skicka iväg mig med en halvgenomförd utredning till en mottagningsgrupp som har mer kunskap om sådana typ av problem som jag kanske har. som dom säger, har dom inte den kunskap som behövs på mottagningen då den inte är inriktad på sån typ av problematik. och det kunde dom inte komma på för två år sen?
sen jag kom dit har jag spenderat TVÅ möten med att fylla i ett antal pappersformulär och div test.
på två och ett halvt år.
och det dom grundat mycket av utredningen på är gamla PBU/BUP-journaler som JAG lämnat in till min första psykolog. (som först inte ville ha journalerna, då dom 'utför egna journaler i sin utredning', men efter två månader frågade om jag hade tillgång till gamla journaler och om jag kunde tänka mig att lämna in dom till henne)

min psykolog sa på ett av dom senaste mötena jag hade med honom att "Daniel, sex år gammal' pekandes på BUP-journalen 'är precis likadan som Daniel, trettio- hur gammal är du nu? trettiotvå år gammal gör idag. Du är tänker och resonerar likadant som du gjorde då."

Bra sammanfattning av han. Riktigt skarp kille, med känsla för takt, empati och förståelse.
Eller som han formulerade i början av mötena jag hade med honom förra året medan han höll upp min journal jag bett att få utskriven; "Vad tänker du när du ser den här tjocka bunten? Det här är inte en kille med problem. Den här killen är ett problem."

Bra grund att bygga ett förtroende mellan psykolog-patient på.
Men som han också sagt, det är min uppfattning, det är inte hans eller mottagningens fel.

Och ja, jag har försökt byta psykolog, byta mottagning, frågat om andra ställen, terapier osv många gånger under den här tiden.
Men nu, två och ett halvt år senare, har tydligen mottagningen kommit på att jag nog kan få bättre hjälp någon annanstans. Riktigt vart kan dom inte svara på, eftersom dom inte har personal med kunskap som är insatta i det här.
Känns det som det sagts förut? Det enda som saknas är ett stort blinkande 'R' i hörnet.

Men det är klart, vad jag säger eller tycker spelar ingen roll. Det är inte viktigt. Jag är jueh bara en person i hela den här soppan, vem är jag att komma och säga vad jag känner och vad jag behöver?


Kanske inte verkade som en kortfattad summering.
Men med tanke på att detta är vad som kommits fram till sen november 2008, är det tiden det tog att både skriva och läsa det inlägget ganska kort.

Jag förutspår att jag kommer få tid till det nya stället i höst.
Då kommer dom fråga 'Hej, vad är du här för? Kan du berätta med dina egna ord? medan de sitter med min ännu tjockare journal i handen.

Jag ska nog ge dom en länk hit istället.

no update, no response, no reserve, no respite, no no no, na na na

orka.

Take me back..

80-talet doftar hårspray, hubba-bubba, läppglans, högt skurna figurtighta byxor, hängslen, för tunga örhängen, blinkande cajalfransar och melankoliskt skrikande gitarrslingor.

Golvet klibbigt från utspillda drycker.

Tonerna från kvällens sista låt ekar.

Trevande händer, nervösa fötter, dunkande hjärtan.

Dom första stegen ut ur oskulden,

inget kommer någonsin vara detsamma..

I deserve a hit

Monday's no fun, Tuesday's the same
Wedensdays might go out, at least something
Thursday's the day after Wednesday
Firdays I go out, at least something

hit, who's calling this a
hit, well I deserve a
hit, calling this a
hit, I don't deserve it

mon...mon - day's...day's - no...no - fun...fun
tues...tues - day's...day's - a...a - waste...waste
wedne...wedne - day's...day's - I...I - go...go - out...yeah?
oh nothing
Thursday's headache, and I deserve it
Friday's I go out, at least something

hit, who's calling this a
hit, well I deserve a
hit, calling this a
hit, I don't deserve it

det konar bajs

jag borde skriva oftare och roligare.
mest för att jag själv ska se att jag faktiskt gör mer saker. som är roligare.

jag måste bara komma på ngt att göra. ngt roligt.

för det här känns inte speciellt vitalt.

jag vill ha pengar. jag skulle köpa massa mat. TOmat.
sen skulle jag leka indier och göra pizza.

tror ni mig inte?
kolla själva då!

Italiensk Indisk pizza.